Ford Model T, vanligen kallad T-Forden i Sverige, såldes av Ford Motor Company under perioden från den 1 oktober 1908 till den 26 maj 1927. När den lanserades var den billigare än motsvarande bilar, och Ford Motor Company lyckades dessutom gradvis få ned priset på T-Forden från år till år genom att effektivisera tillverkningsprocessen.

Ford Model T kom att få en enorm betydelse för bilens genomslag både i USA och utomlands, och då särskilt privatbilismen. År 1908 kunde man köpa en Ford Model T för 850 USD. År 1927 hade priset pressats ned till 250 USD. Model T räknas som den första bilen som man inte behövde vara förmögen för att ha råd att köpa, och den gjorde det möjligt för hushåll i USA:s medelklass att skaffa sig en personbil för både nytta och nöje. Model T hade inte bara ett överkomligt pris utan gjorde sig också snabbt känd som en pålitlig bil som till exempel en resande försäljare kunde förlita sig på för att få jobbet gjort varje dag.

Smeknamn på Ford Model T The T-Ford Thin Lizzie Model T T Fordloppan

Den allra första T-Forden i massproduktion lämnade fabriken den 27 september 1908. Den tillverkades på Ford Piquette Avenue Plant i Detroit, USA. Den 26 maj 1927 fanns Henry Ford på plats i Highland Park Ford Plant nära Detroit för att se på när T-Ford nummer 15 000 000 blev klar. Totalt producerades strax över 15 miljoner exemplar av Ford Model T. Under de 19 år som modellen tillverkades utgjorde den ungefär hälften av världens totala bilproduktion.

Den första bilmodell som producerades enligt löpandebandprincipen och med helt standardiserade delar var Curved Dash Oldsmobile, men det var först i och med Ford Model T som det här sättet att tillverka bilar verkligen slog igenom, och Henry Ford och hans mekaniker lyckades ta effektiviteten till en helt ny nivå. När produktionen av Ford Model T startade under hösten 1908 tillämpades dock inte löpandebandsprincipen, utan det var först år 1914 som det löpande bandet infördes i fordfabriken.

I tävlingen ”Car of the Century” år 1999 korades Ford Model T till århundrades med inflytelserika bil.

”Du kan få vilken färg som helst så länge du vill ha svart”

”Any customer can have a car painted any color that he wants so long as it is black.” Remark about the Model T in 1909 Källa: Ford, Henry; Crowther, Samuel (1922), My Life and Work, p. 72. Chapter IV, Garden City Publishing Company, Inc.

När Ford Model T lanserades år 1908 kunde köparna välja mellan flera olika karossfärger, men året därpå bestämde Henry Ford att alla bilar skulle målas svarta för att göra tillverkningen mer effektiv. Han ville kunna använda sig av en mycket snabbtorkande asfaltslackfärg och den var bara tillgänglig i svart. År 1924 slog cellulosalacken igenom och Model T började nu erbjudas även i grått. Så småningom introducerades även andra kulörer.

T-Forden i Sverige

Det skedde aldrig någon tillverkning av Ford Model T i Sverige, däremot i flera europeiska städer nära oss, inklusive Köpenhamn, Manchester, Berlin och irländska Cork. Till Sverige importerades ungefär 50 000 exemplar av Ford Model T medan modellen fortfarande var i produktion. Den svenska T-fordföreningen bildades år 1955.

T-Forden var aldrig särskilt bra anpassad för det svenska vinterklimatet, men det var å andra sidan inte några andra bilar heller. Eftersom det inte fanns vinterdäck behövde man snökedjor om man ville få någorlunda bra grepp vintertid, och det förekom också att skidor monterades på framhjulen. Det fanns inte någon kylarglykol i handeln utan man fick använda sig av någon annan alkohol, vanligen rödsprit. Ett annat alternativ var att helt enkelt tömma kylsystemet när det började bli risk för nollgradigt ute.

Från och med år 1919 kunde Ford Model T köpas med självstart, men startmotorn var inte särskilt kraftfull så om det var kallt ute var det den gamla veven som gällde. Motorvärmare var för övrigt ovanliga och många hus saknade dessutom elektrisk ström att driva en motorvärmare med. Däremot förekom det att man helt enkelt värmde upp vatten på spisen (cirka 12 liter) och fyllde kylsystemet med innan avfärd.

Om oljan i bilen var kall blev den seg, vilket ökade risken för att kopplingslamellerna i motorns oljebad skulle börja driva bilen framåt trots att växellådan hade lagts i friläge. Det fanns nämligen inte något komplett friläge för bilen. Att stå framför bilen och försöka veva igång den var därmed inte helt riskfritt. Av säkerhetsskäl kunde man hissa upp ena bakhjulet innan man började veva – bilen var ju bakhjulsdriven.

Specifikationer

Tillgängliga varianter	2-door touring (1909–11) 3-door touring (1912–25) 4-door touring (1926–27) No door roadster (1909–11) 1-door roadster(1912–25) 2-door roadster (1926–27) Roadster pickup (1925–27) 2-door coupé (1909–12, 1917–27) 2-door Coupelet (1915–17) Town car (1909–18) C-cab wagon (1912) 2-(Center) door sedan (1915–23) 2-door sedan (1924–27) 4-door sedan (1923–27) Specialgjorda chassis gick att få via oberoende vagnsbyggare.
Layout	Bakhjulsdriven bil med motorn framtill
Motor	177 C.I.D. (2.9 L) 20 hp I4
Transmissionssystem	2-växlad planetväxellåda
Hjulbas	2540 mm (100 tum)
Längd	3404 mm (134 tum)
Tjänstevikt	540 kg (1200 lbs)

Ford Model T hade en plåtklädd kaross på träspant. Fords egna stålverk producerade kromvanadinstål som gjorde det möjligt att få ned vikten på ram och axlar. Bilklädseln gjordes av pegamoid, en typ av konstläder som uppfunnits i slutet av 1800-talet och som tålde väta bra.

Motorn var en fyrtakts bensinmotor av sidventiltyp. Det fanns ett ställbart huvudmunstycke som reglerades från förarplats och som gjorde det möjligt att köra bilen även på vissa andra bränslen, såsom fotogen och etanol.

Maximal angiven effekt för bilmotorn var 20 hästkrafter vilket gav bilen en toppfart på cirka 70 km/h. Att köra bilen så pass snabbt var dock förenat med vissa risker, eftersom framhjulen helt saknade bromsar och fotbromsen bestod av ett band som grep om en av de tre trummorna i planetväxellådan.

Ford Model T hade en pedalmanövrerad planetväxellåda med två hastigheter plus backväxel, och man höll fast vid denna lösning även när andra biltillverkare började gå över till mer moderna växelsystem. Reglagen för hög- och lågtändning och gaspådrag satt under ratten. Vid fötterna hade förare tre pedaler: längst till vänster satt hel- och halvfartspedalen, i mitten satt backpedalen, och längst till höger satt bromspedalen.

I svänghjulet för T-forden satt en växelströmsgenerator. Från och med år 1919, då självstarten infördes, hade T-forden också en likströmsgenerator som användes för att ladda bilbatteriet. På instrumentbrädan satt en omkopplare som gjorde att föraren kunde slå över från batteritändning till magnetläge. Man startade bilen i batteriläget och kopplade sedan över till magnetläge eftersom tändsystemet fungerade bättre med växelströmsgeneratorn när bilen väl var igång.

”I will build a car for the great multitude. It will be large enough for the family, but small enough for the individual to run and care for. It will be constructed of the best materials, by the best men to be hired, after the simplest designs that modern engineering can devise. But it will be so low in price that no man making a good salary will be unable to own one – and enjoy with his family the blessing of hours of pleasure in God’s great open spaces.” – Henry Ford Källa: Ford, Henry; Crowther, Samuel (1922), My Life and Work (p. 73), Garden City, New York, USA

Kuriosa

• Om motorn nyss hade stängts av och lämnats med påslagen tändning gick det att starta bilen igen genom att sparka på framhjulet eller på annat vis göra att bilen skakade till. En lätt skakning var allt som krävdes för att tändningsreglaget skulle falla ned ett hack och initiera en av induktionerna.
• Ford Model T hade löstagbart topplock, vilket gjorde det mycket enklare att komma åt när något behövde fixas. Löstagbart topplock blev snart standard i bilbranschen.
• Precis som övriga bilar från samma period saknade Ford Model T bränslepump. Om det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken i en brant uppförsbacke kunde man få motorstopp eftersom bensinen inte nådde förgasaren. En lösning var att helt enkelt backa bilen uppför branta uppförsbackar. I och med 1926 års modell flyttades bensintanken till en högre position.
• Om man ville frikoppla sin T-ford höll man ned hel- och halvfartspedalen halvvägs. Ett annat alternativ var att dra till handbromsen, eftersom detta höll ned pedalen i frikopplat läge.
• T-forden fick smeknamnet Fordloppan eftersom den hade så hoppig väghållning. Det saknades stötdämpare och många av dåtidens vägar var inte anpassade för bilar.
• Under 1930-talet byggdes många T-fordar om till drivkällor för tröskverk och sågar. I Sverige var T-forden ett av många fordon som byggdes om till så kallade EPA-traktorer. Det var inte förrän på 1950-talet som EPA-traktorerna försvann ur det svenska jordbruket, eftersom det var först då som riktiga traktorer blivit tillräckligt billiga och lättillgängliga i Sverige för att konkurrera ut EPA-traktorn.
• När bruket att bygga och tävla med hot rods växte fram i USA var det väldigt vanligt att man använde sig av en Ford Model T som grund.

• Ford Model TT var en större variant av T-forden som användes både som lastbil och buss. Ramen var både kraftigare och längre än hos personbilen, och bakaxeln kraftigare. Den totala lastvikten var ett ton. Ford Model TT producerades som chassi från år 1917 och med stålhytt under perioden 1924 – 1927. Det var vanligt att man köpte den som chassi och byggde själv efter behov.